Avsnitt 28: Den poetiska Eddan – Brynhilds ritt till Hel

Musik och berättare: Thomas von Wachenfeldt

Detta är en pod som är tillägnad den fornnordiska sagotraditionen. Inledningsvis kommer den äldre Eddan, även kallad Saemunds Edda, eller Den poetiska Eddan, i översättning av Peter August Gödecke att läsas in.

Jag vill tacka er som bidrar till detta projekt: Allmogen.org, Carl L, Jonnei, William, Richard, Karl, Åke, Thomas, Helena, Annika, Kejsarmakten, Felicia, Christian, Gustaf, Joakim och Martin vilka är mina Patreons samt Lars-Ove E, Roger K, Lovisa L, Anna G, Simon N, Stefan J, Harald S, Emil D, Filip R, Torbjörn F, Joakim L, Stefan A, Pontus L, Fritz S, Ann W, Michael D, Jan P, Pär N, Rickard H, Linus B, Björn A och Daniel N som swishat mycket generösa summor.

Vill ni stötta detta projekt kan ni bli mina patreons. Mer information på www.patreon.com/sagapodden. Ni kan även swisha valfri summa till 0707471858

Mycket nöje!

Noter till Brynhilds ritt till Hel:

Detta kväde, hvilket nära sluter sig till den sista leden af det föregående, anses, liksom Första kvädet om Sigurd Fåfnesbane, vara något yngre än de öfriga Völsungasångerna, men dock hedniskt. Det innehåller af sagostoff intet nytt, utan utgör endast ett återupprepande af de händelser, som närmast sammanhänga med Brynhilds kärlek till Sigurd. För öfrigt har detta kväde ur etnografisk synpunkt sitt förnämsta intresse; ty detta återupprepande förorsakas af det möte med en gygja (jättinna), för hvilket Brynhild på ridten till Häl råkar ut. Denna gygja häjdar henne och utslungar mot henne förebråelser, som komma henne att till själfförsvar upprepa sin historia. Den inblick, kvädet sålunda ger uti en betydelsefull punkt af våra faders uppfattning af lifvet efter detta, är onekligen af vigt. Det är den förflutna lefnadens minnen och känslor, som gå igen i den dödes tankar. Och samvetet är ingalunda den minst högröstade af dessa inre makter. Detta röjes här af gygjans uppträdande; ty denna gygja, som sinkar Brynhild på vägen till Häl och förehåller henne hennes gärningar, är, såsom C. Hauch säger, egentligen att anse »som ett uttryck af hennes egna tankar, hvilka icke ens efter döden lemna henne någon ro». I detta hänseende står grundtanken i denna sång i full samklang med en mängd af medeltida visor och nyare sägner. Ty det är ett mycket vanligt motiv i all vår folkdikt, att lefnadens minnen, synnerligast de dystra, ej gifva den döde ro, utan drifva honom att söka försona eller godtgöra någon aggande ogärning.

De i detta kväde med klammer försedda visorna 7-10 äro förnämligast upptagna därför, att de af ålder räknats hit. S. Grundtvig har emellertid gifvit starka skäl för den åsigten, att de rätteligen tillhöra Sången om Segerdrifva, där de också införts under n:r 4-7. Genom deras borttagande ur Brynhilds ridt till Häl skulle också det förnämsta stöd, som i Eddan förefunnits för den sammanblandning af Segerdrifva och Brynhild, som förvirrar Völsungasagans framställning af Sigurds lefnadsöden, hafva bortfallit.