Veckans ord: Distans

Katarina Wikars funderar över det flitigt förekommande ordet Distans, den sociala men också den känslomässiga. Hur långt kan det vara till en annan människa? Nu när samhället långsamt öppnar upp igen och fler än 8 snart får sitta i samma biosalong är det inte utan att jag redan undrar vilka bestående men denna pandemi har fört med sig angående avstånd och social distans. Tänk den dag då en helt okänd människa sätter sig 30 centimeter ifrån eller snarare intill dig. Kommer det bara så där att kännas helt ok? Eller kommer du att se dig om efter en reträtt? Och har allt detta hemmasittande i soffan framför Netflix försämrat den redan ganska slappa biografkulturen, då folk prasslar, talar med varandra, kollar mobilen oupphörligen medan filmen pågår, som små lysande otåliga lanternor i mörkret. Och alla dessa nya sätt att hälsa på varandra. Lite lätt bugande på behörigt avstånd eller hopslagna skodon, vad blir det av dem? Jag kan ju inte vara den enda hatar kindpussar. Är det svettiga handslaget borta för alltid, eller kommer det tillbaka enbart för att avsluta en affärsuppgörelse? Alla dessa mingelpartyn där värdarna står i dörren och ska ta 300 personer i hand och samtidigt bedöma deras kulturella eller sociala kapital, är de borta nu? Jag må vara en produkt av landsbygdens enslighet men jag tycker det känns helt ok framgent att bara krama mina närmaste. Må så vara att vi aldrig hade hört ordet social distans före pandemin men den känslomässiga hade vi ändå bra koll på, jag och väninnorna sedan decennier tillbaka. Alla dessa pojkvänsembryon som fadade ut, kom med någon platt förklaring, inte kunde satta ord på en enda känsla de gjorde att man tidigt lärde sig att det var viktigt att inte känna mest, eller i alla fall ge sken av att man inte gjorde det. Att vara en klängranka, ja, ni hör ju själva att det inte är ett eftersträvansvärt tillstånd. Sen kan man ju fråga sig hur två svala individualister någonsin ska få till det. Samtidigt kan det hända att all denna inneslutna längtan hos de som är unga idag kommer att explodera efter att distanseringen är slut, och de skiter i hela gamla spelet där mest distanserad vinner, vill bara ge sig hän. Fast den ursprungliga betydelsen av ordet distans får man inte glömma bort. Avståndet till de andra platserna. För att då inte tala om avståndet till medmänniskorna? Själv kommer jag säkert att gå ner i diket när jag möter någon på en för smal trottoar lång tid framöver. Jag tror att vissa beteenden har satt sig i kroppen mer än i hjärnan. Och kanske har all denna distansering passat mig ganska bra, jag som hatar att sitta bredvid någon på tåget som vill småprata hela tiden. Och samtidigt kanske det inte går att vara långt borta och nära samtidigt. När den sociala distansen är ett minne blott kan vi alla försöka oss på lite inkludering, att säga ja, att våga fråga: Är det ledigt här?