Vi luras att tro att Notre-dame är den viktigaste gotiska katedralen

Den gotiska katedralen innebar en revolution. I själva verket var det med dessa byggnader upplysningen tog sin början. Det menar Thomas Steinfeld i dagens essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Kärnpunkten i en gotisk katedral ligger högt, ibland fyrtio meter över golvet, ibland mer. Där, under taket, finns kryssribsvalven. De bär valvkapporna och leder trycket ned till stöden. Det var dessa valv som tillät de medeltida byggmästarna att låta kyrkorna växa mot himlen, det var de som tog trycket från väggarna, så att man kunde sätta in stora fönster, det var de som möjliggjorde de slanka pelarna, så att församlingen kunde uppleva kyrkan som en paradisisk skog. Kryssribsvalven förändrade byggtekniken, en gång för alla: Före gotiken hade stenar huggits till på plats, en efter en, så att de passade in mellan de andra, lika ojämna stenarna. De senmedeltida katedralerna däremot byggdes efter noggranna planer, och varje sten formades i en verkstad på marken innan den lyftes upp till sin förutbestämda plats. Man brukar säga att de moderna tiderna började med renässansen, i Italien och någon gång under 1300- eller 1400-talet, med återupptäckten av den antika litteraturen och konsten. Men så var det inte. De moderna tiderna började med en planritning, och konsekvenserna blev stora: Ty det var en tanke som blev sten.Efter att Notre-Dame, katedralen för ärkestiftet Paris, brann under natten till den 16 april 2019, betraktades katastrofen som ett tecken på civilisationens kris och hotande undergång. Notre-Dame, det var Frankrike, det var kristendomen, det var uppbrottet från den mörka medeltiden till en allt ljusare framtid. Och visst är Notre-Dame den mest kända franska katedralen. Dock finns det andra kyrkor av jämförbar, om inte större betydelse, både med hänsyn till religionen och till konsthistorien: I Saint-Denis, idag en förort till Paris, står den äldsta katedralen, och där ligger de flesta franska kungar begravda. Katedralen i Reims är större och mera utsmyckad än systerkyrkan i Paris. Ja, det finns ytterligare flera dussin, enastående var och en. Att Notre-Dame blev hela Frankrikes, om inte hela världens främsta gotiska kyrka berodde på två händelser som har föga med tro att göra. Det var här som Napoleon år 1804 krönte sig själv till kejsare, två år efter att kyrkan hade återinvigts efter att under revolutionen använts som ett ”förnuftets tempel”. Och så skrev författaren Victor Hugo år 1831 romanen ”Ringaren i Notre-Dame”. Den blev en av världslitteraturens mest lästa böcker och banade vägen för en helt ny, världslig eller estetisk uppfattning av kyrkan.Inuti romanska kyrkor är det mörkt. Alltid. Inom de gotiska katedralerna blev det ljust, i alla fall under dagen. Denna skillnad är inte bara av praktisk eller fysikalisk betydelse. Den är uttryck för en teologi. Ty ljuset skulle vara Gud, vars sken fick alla ting och varelser att själva flamma upp, i världens alla färger, så att reflektionen föll tillbaka mot det ursprungliga, mångfärgade ljuset. Katedralen är byggd inte som en sinnebild, utan som en realisation av denna tanke – som inte bara är en föreställning om Gud, utan också en språkteori. För vad händer när vi talar om en sak? Den skiner upp, och ju ljusare saken blir, desto mer förstår vi vad vi talar om. Det var en fransk munk, som noterade denna förbindelse, Pierre Abélard. Han levde runt år 1100, kort innan den första katedralen började byggas, och han tillbringade större delar av sitt liv i Saint-Denis. Och eftersom det blev den enstaka människans uppgift att förstå hur ljuset och världen hängde ihop, och eftersom kyrkan själv var produkten...