Swimmingpoolens död

Swimmingpooler fyller landskapet på platser som inte är avsedda för människor. Men vad står de för egentligen? Petter Lindblad Ehnborg dyker ner i filmhistorien i jakt på svar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Filmhistoriens kändaste swimmingpool inleder Billy Wilders Sunset Boulevard från 1950. Los Angeles mordrotel anländer till den bedagade stumfilmsstjärnan Norma Desmonds kråkslott. I simbassängen ligger en död manusförfattare. Joe Gillis stumma ansikte filmas från botten men hans röst talar från andra sidan döden, lika skämtsam som alltid. ”Den stackars dumskallen”, säger han. ”Han hade alltid velat ha en pool. Och tja, i slutänden fick han en. Bara det att priset blev lite väl högt.”Joe är en av många som sökt slå sig fram i Hollywood och misslyckats, bara för att falla tillbaka i rollen som Norma Desmonds hållherre. Han får uppehälle och skräddarsydda plagg mot att motvilligt sola sig i hennes falnade glans. Hon betalar hans skulder så länge han spelar med och ser sig förvandlad till rekvisita i hennes vanföreställning om att ännu vara åtrådd av massorna. För Joe var poolen medan han ännu levde en tydlig symbol för framgången mot vilken han strävat, en dröm om Hollywood som han förstås varit långt ifrån ensam om att drömma.Redan på 1910-talet blev swimmingpoolen ett av de främsta exemplen på iögonfallande konsumtion bland västkustens nyrika filmelit. Senare under seklet öppnades drömmen upp för en växande medelklass i takt med tekniska landvinningar och ökat välstånd. Liksom andra kaliforniska drömmar visade den sig väl lämpad för export. Ett azurblått pärlband av rektanglar och njurformade bassänger rullades ut över de svällande amerikanska villaförorterna. Så fjärran som i Falun lät arkitekten Jack Hanson år 1963 rita en villa åt sig själv, med en pool där tretton simmade längder blev exakt hundra meter.Swimmingpoolens symbolism under sextiotalet kan tyckas lika självklar som banal. Att bli med pool var på sätt och vis att vara framme: att ha jobbat hårt och belönas med det goda livet – det okomplicerade, ständigt salongsberusade. Eller åtminstone att uppnå bilden av detsamma, och vilken bild sedan! Få saker gör sig väl lika bra inför ögat som solglitter mot vatten och vågformigt kakel. Vem kan väl undgå att dyka in i en pool som den i David Hockneys målning A Bigger Splash från 1967, vilken inte för inte avbildats från ett fotografi, och alltså är en bild av en bild.Konstnärens kaliforniska dröm fick snart vingar och spred sig över världen. Tio år efter Hockneys större stänk blev den japanske illustratören Hiroshi Nagais vagt kaliforniska, spöklikt obefolkade pooler, stillahavsstränder och anonyma skylines i skymningen den kanske främsta illustrationen till stämningarna under den inhemska bubbelekonomins uppgång och fall. Inte minst då han återkommande illustrerade skivomslagen till erans soundtrack, den luftiga hissmusiken City Pop.Samtidigt finns en mörk underström till framgångssagans solglittrande symbolism. Att lyssna på City Pop är att lyssna till ljudet av ett tuggummi på väg att spricka. I Falun lät Jack Hanson bygga in sin utomhuspool för att undvika att den fylldes av svenska höstlöv. Hockneys stillsamma målning bryts av en olycksbådande vattenkaskad som till skillnad från resten av duken tog veckor att måla. Och för Joe Gillis blir swimmingpoolen ett kärl för framgången mot vilken han strävat, men också för risken att drunkna i densamma. Eller än värre: att aldrig nå fram. Kanske är ett återvändande till Mellanvästerns dammstormar och ett liv som lokalreporter faktiskt ett öde värre än döden?I...