Sommar med Gregor Samsa

När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt. Med Dan Jönssons hjälp berättar han i dag om sina kval och vedermödor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 25/8 2015. Det är uppvaknandet som är det mest riskabla ögonblicket på dagen. Så skrev Kafka i en passage precis i början av ”Processen” som han sedan visserligen strök, men som jag måste säga att jag gärna ansluter mig till. Det krävs, skrev han, ”en oändlig sinnesnärvaro eller snarare humor för att man, när man öppnar ögonen, så att säga ska kunna fatta tag i allt på samma ställe där man släppte det på kvällen. När det väl är överståndet utan att man blivit bortförd från sin plats kan man vara lugn hela dagen”. Så sant – men samtidigt, och med all respekt: jag undrar vad Kafka själv, i konkret mening, visste om den saken? Om att en morgon vakna upp och finna allt förvandlat, menar jag. Att ständigt vara rädd för att förvandlas, det är en sak. Att faktiskt förvandlas däremot, det är något annat. Välkomna till ”Sommar”, kära lyssnare. Jag heter Gregor Samsa. Det har gått hundra år sedan Kafka förvandlade mig till en insekt. Exakt vilken insekt vet jag fortfarande inte. Hundra år, det är en lång tid. Jag vet inte heller om Kafka, när han skrev de berömda inledningsraderna till ”Förvandlingen”, verkligen hade klart för sig vad det skulle innebära. För mig, Gregor Samsa, menar jag. Jag är inte bitter, det är inte det. Tvärtom, Kafkas berättelse har gett mig ryktbarhet och berömmelse; det är ingen överdrift att påstå att jag idag inte bara är världens mest kända insekt, utan också den med det djupaste själslivet. ”Förvandlingen” har gjort att man idag talar om mig med respekt över hela världen, jag är översatt till de flesta av världens språk. Det är jag förstås tacksam för. Men ni måste också förstå att fram till den där dagen i oktober 1915, när berättelsen kom ut, eller kanske snarare till den där kvällen nästan tre år tidigare, när Kafka först fattade pennan, hade jag levt ett stilla liv som handelsresande, en tillvaro jag visserligen ofta kunde svära över och till och med drömma om att bli fri från, men som ändå gav mina dagar en stadga som lät mig fördriva kvällar och helger med mina lövsågsarbeten och mina tågtidtabeller. En tillvaro som alltså i ett slag förbyttes i någon sorts – vad ska jag kalla det: panik? Inte exakt, kanske. Säkert har somliga av er varit med om något liknande. Jag tänker mig att mitt öde motsvarar på ett ungefär det som sker när man råkar ut för en allvarlig olycka, eller utvecklar en svår nervsjukdom som hastigt bryter ner muskulaturen. Livet förändras, inte bara för en själv, utan också för ens omgivning. Man blir en annan. Eller, som i mitt fall – något annat. Man blir en annan, och försöker anpassa sig så gott det går. Men anpassningen kräver trots allt någon form av visshet, att man vet på ett ungefär vad det är man ska anpassa sig till. Om någon frågar mig vad som är värst – själva förvandlingen eller det att inte veta – så svarar jag direkt och utan tvekan: ovissheten. Det att inte veta. Kafka kallar mig för ”Ungeziefer”, som betyder ohyra. Vad är en ohyra? Denna vaghet är det grymmaste i berättelsen – och för var gång någon läser den upprepas den på nytt. På våra föreningsmöten brukar jag då och då diskutera detta med andra som på liknande sätt har blivit utsatta för Kafkas grymma fantasi – främst förstås med Josef K, som ju plågas i en hel roman av ovissheten. Det var K som startade föreningen – i ett försök att rentvå sig, posthumt om inte annat – men det visade sig att vi var många som kände...