Sara Lidman 100 år: Bara våldsamma män får kärlek i den pornografiska kulturen (2000)

Den 30 december 2023 skulle författaren Sara Lidman har fyllt 100 år. Därför återutsänder vi ett av hennes inslag i OBS från år 2000, där hon besöker Stockholms filmfestival och reagerar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna krönika sändes första gången i OBS år 2000.Under slaveriets tid fanns ett stående talesätt plantageägare emellan: ”bara den slav som får en omgång stryk då och då älskar sin herre”.Efter allt vad mänskligheten gått igenom av förtyck och uppror efter all den kunskap vi fått om människans kropp och själ, är det en skam hur denna slavägarmoral åter utbasuneras som föredömlig. All slags propaganda för misshandel passerar som kultur under förutsättning att den syftar till förnedring av offret som könsvarelse.Särskilt kvinnan vill ha stryk i vår tid. Den enda skillnadens mellan det äldre slaveriet och dagens piskobjekt skulle vara att man nu inte talar om älska och kärlek. Nu heter det, citat, att ”när kvinnans egen drift har frigjort sig från konventionernas tryck leder den henne mot en paradoxalt förhöjd jag-känsla, genom en jagets utplåning” slut på citat, som det låter när det ska vara riktigt finkulturellt. Filmaren Catherine Breillat skryter med var förnedringen kan få kvinnan att uppleva, att bli ett absolut tomrum, ett enda hål. Stockholms tionde filmfestivals dominerande avdelning kallades Cinema och innehöll bara pornografica. Huvudrullsinnehavaren i Sex: The Annabelle Chong Story presenterade som en asiatiska som kunde ha 251 kunder på tio timmar. Och det bara för något så teoretiskt utspekulerat som att, citat: ”erövra promiskuiteten från mannen och få honom att känna sig underlägsen”, slut på citatet.Det här var pornografi för kvinnor framhävde de tjusiga europeiska arrangörerna, och var hon inte exotisk, Annabell Chong? En sådan film är som beställd av en bordellägare i Bangkok. Han kan nu visa den för barnen som hämtats från bergsbyarna i Thailand för att betjäna europeiska kunder, dessa flickor som inte orkar med så få kunder som tio per dygn ens, någon längre tid. Varför ska Stockholms stad subventionera propagandamaterial åt bordellägare i Bangkok? Samtidigt som öppethållandetider för bibliotek i Stockholms förorter skars ned hade vår huvudstad råd att ge bidrag till dessa pornografiska visningar. De mest hovsamma försök att diskutera pornografin, dess budskap form och innehåll, avvisas av de stora tidningarna som förordande av bokbål, hot mot tryckfriheten, sexualfientlighet och dylikt. Ibland verkar det som att tillskyndarna av pornografi levde i elfenbenstorn och nästan utan kropp själva. Som om de inte visste hur ömtåliga alla könsorgan är. De har aldrig träffat ett våldtäktsoffer. Aldrig träffat flyktingar, här och nu som vet att den yttersta förnedringen dödar lusten att leva. Inte ens försöker de förstå vilken skada de soldater vållats som tvingats delta i sådana illdåd. En flicka som kommer med bussen i dagens Sverige stannar vid kiosken där kvällens löpsedlar målar upp den senaste gruppvåldtäkten. Hon går in för att köpa en påse frukt, men överallt finns utställt pornografiskt material som gör reklam för gangbang, och de senaste modeaffischerna som visar utsvultna flickor med blåmärken och kläder så genomskinliga att man nästan ser benstommen, och med frågan underförstådd: vill du bli ett vackert lik? Vår flicka vänder i dörren och vill inte köpa något alls. Hon blygs. Varför är nästan alla väggar i det offentliga rummet fullsmetade med förakt för hennes kropp? Hon känner sig utsåld, hetsad, rättslös. Hon springer de sju minuternas gångtid till inackorderingsrummet på halva tiden, hon är dödsskraj fastän hon är vältränad. Hennes...