Prinsessan Diana förebådade vår tid

Prinsessan Diana blev bara 36 år, men hon fängslade en värld och skakade om en monarki. Anna Hellsten funderar på hur Dianas liv och dö förebådade vår tids varumärkesbyggande och offentliga sörjande. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017-08-31.Jag var 24, jag bodde i andra hand på Götgatan i Stockholm, det var så sent på sensommaren att det önästan var höst. Mina föräldrar var i stan för att hälsa på. Vi hade lagat mat, gått på museer, ömsom trivts och ömsom nött på varandra. På lördagskvällen hade jag skippat vår middag för att umgås med en kille. Jag började anade att han inte gillade mig lika mycket som jag gillade honom, och det där satt jag och funderade på i tantköket med väggfasta kryddburkar och demenslarm ovanför spisen när mamma ringde på söndagsmorgonen. ”Har du lyssnat på radion idag?”, sa hon. Ett typiskt nittonhundranittiotalsögonblick skulle man kunna säga – att exakt kunna återge var man var och vad man gjorde den där augustimorgonen 1997 när man fick veta att Diana dött. Under den direktsända begravningen veckan därpå satt jag framför tjockteven i andrahandstantens vardagsrum och hulkade tills jag såg ut som en bakpotatis i fejset. Jag minns att jag skämdes lite. För det var ju inte min förlust, inte egentligen, inte alls. Och ändå satt jag där och vältrade mig i vad som bäst kan beskrivas som… ja, sorgporr kanske?Kändisindustrin är numera en högst vital del av samtiden, och för någon som inte var med på den tiden kan det kanske vara svårt att förstå vad det var med Diana som var så vansinnigt fascinerande: en ung kvinna som gillade barn, mode och träning och som först trasslade in sig i ett olyckligt äktenskap och sedan ut ur detsamma. De erfarenheterna delar hon ju med alla från dina före detta grannar till Kim Kardashian. Men i och med Dianas död transfomerades hon till något större och mycket mer laddat: dels till en symbol och en brytpunkt för det moderna Storbritannien och dess statsskick, men framför allt till en projektionsyta för miljontals människors egna förhoppningar och sorger. Idag utbryter det närmast masshysteri på sociala medier när en känd person dör: vi postar allt från kors och snyftande emojis till gråtmilda bekännelser om hur mycket personen betytt för mig, just mig. Den utdragna dödsmässan i medierna över Diana förebådade allt det där: människor ville få gråta och förenas i sina tårar, men i en sorg de egentligen inte hade särskilt mycket med att göra.Döden är förvisso demokratisk, och flera andra fixstjärnor från den där eran har ryckts bort, från Whitney Houston och George Michael till Prince och Michael Jackson. Ändå är det något med Dianas frånfälle som, såhär tjugo år efteråt, fortfarande övertrumfar alla andras. Hela inramningen kring olyckan framstår som ett mäktigt stegrande drama mot det ödesdigra slutet: hennes väldokumenterade konflikt med Buckingham Palace; hennes allt högre profil som välgörenhetsstjärna; att hon hittat en åtminstone hyfsat schyst pojkvän; att hon befann sig i stan som brukar kallas kärlekens huvudstad; att det var kallhamrade paparazzi som jagade hennes bil mot kraschen. Och, förstås, de två små pojkarna som med slokande axlar vandrade efter kistan och dess lilla vita rosenbukett som det stod ”Mummy” på. Som tragedi betraktat är det så välkomponerat att det kunnat vara en Shakespearepjäs, och det med en huvudperson som lyckades med det absurda konststycket att trots sina helt unika levnadsvillkor framstå som en ganska vanlig person.I Sverige har vi alltid gillat sådant – det är liksom inte för inte som Victoria och Daniel, med sin trivsamt tillgängliga aura...