Marcel Prousts hemligheter berättar inte sanningen om hans litteratur

Den åtrå Marcel Proust kände inför andra män fick bara träda fram i förklädd form i hans verk. Emi-Simone Zawall funderar över litteratur och verklighet i ljuset av Prousts opublicerade noveller. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången den 20 januari 2021. En kväll i maj 1921 är André Gide på besök hemma hos Marcel Proust. De sitter i salongen. På väggen hänger det berömda porträttet av Proust i halvfigur med det nästan självlysande unga ansiktet och den vita kamelian i knapphålet. Rummet är kvävande varmt, ändå fryser Proust. De börjar prata om homosexualitet. Gide säger att han sedan en tid tillbaka skriver på en självbiografi. Där ska han skriva sanningen om sig själv. Ni kan säga allt, säger Proust till honom, på villkor att aldrig säga Jag. Det passar inte mig, tänker Gide. Några kvällar senare är Gide tillbaka hos Proust. Återigen pratar de om homosexualitet. Proust förebrår sig att han överfört allt han själv erfarit av lockelse och attraktion till de unga flickorna i sitt romanverk. Han som aldrig älskat med någon kvinna. För de homosexuella männen har bara det groteska och motbjudande återstått. Varför? undrar Gide. Åtrå och skönhet har mycket lite med varandra att göra, svarar Proust. Ungdomen var det som lättast lät sig överföras. Samma år läser Gide ett utdrag ur ”Sodom och Gomorra”, den fjärde delen i Prousts romanverk ”På spaning efter den tid som flytt”. I dagboken antecknar han: ”Eftersom jag vet vad han tänker, vad han är, blir det svårt för mig att på dessa sidor se annat än förställning, en vilja att skydda sig själv, ett kamouflage av det intelligentaste slag eftersom ingen kommer att vilja eller kunna fördöma honom. Detta brott mot sanningen kommer till och med att tillfredsställa alla.” Gide var inte ensam om att betrakta Prousts verk som något av ett falskspel. Det skvallrades tidigt och på flera håll om Prousts erotiska liv och att man om vissa av hans romanfigurer borde säga ”han” istället för ”hon”. Femton år efter Prousts död publicerades en avslöjande artikel om hans kärleksrelation med chauffören och sekreteraren Alfred Agostinelli och ytterligare tolv år senare gick översättaren och författaren Justin O’Brian till botten med spekulationerna genom att leda i bevis att Agostinelli och romanfiguren Albertine, huvudpersonens stora kärlek i ”På spaning”, var en och samma person. Albertine var alltså inget annat än en överföring, en transponering av Agostinelli – Prousts stora kärlek i verkliga livet, en kärlek han på detta sätt undvek att stå till svars för. Den så kallade ”transponeringsteorin” var född. Sedan dess har denna teori blivit en stadig, nästan mytisk del av den tolkningsapparat som omgärdar ”På spaning”. I gaylitteraturen omtalas den som ”Albertinestrategin” och Albertine som den västerländska 1900-talslitteraturens kanske mest berömda könsväxling. ”Transponeringsteorin må vara en taktlös, påflugen och nedslående hermeneutisk mekanism: i Prousts fall är den också oemotståndlig”, skriver den kanadensiska poeten Ann Carson i ”Albertineutredningen” (övers. Mara Lee, Faethon, 2020) – en underhållande gestaltning av teorin i 59 punkter och en rad appendix. Föreställningen om Proust som en författare som döljer sanningar för sina läsare vill inte ge sig. Det blev uppenbart när man häromåret hittade nio tidigare helt okända prosastycken, skrivna av Proust. Den sensationella upptäckten gjordes i den nyligen framlidne litteraturvetaren Bernard de Fallois privata arkiv där de legat sedan 40- eller 50-talet. Proust själv verkar aldrig ha nämnt dem för någon, men stilen och motiven antyder att de...