Litteratur är kärlek – Iris Murdochs romankonst

Iris Murdoch var både en framstående författare och filosof. Lyra Koli ser hur hennes romaner visar att både konsten och moralen handlar om att upptäcka världen genom kärlek. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019-02-20.Det talas inte mycket om moral i den svenska litteraturvärlden. Ordet verkar, som författaren Tova Gerge påstått ha blivit ”negativt laddat”. Istället hör man ibland omdömet ”moraliserande”, ett skällsord som belyser hur man kommit att betrakta moral: som förenklande domslut som talar om för andra hur de ska tänka.för att litteraturen ska kunna vara realistisk måste den också vara moralisk.Inte, som den irländska författaren och filosofen Iris Murdoch beskrivit det, som ljuset i vilket vi ser allting. För henne är moral det som får verkligheten att framträda. Våra personligheter, våra livssituationer och våra världsuppfattningar är redan genomdränkta av moral. Också våra mest oskyldiga formuleringar och tonlägen är laddade med värden.Skrivande är med andra ord oundvikligen en moralisk aktivitet; inte minst karaktärsgestaltning. Så snart man lär känna någon på riktigt, säger Murdoch, inser man nämligen att människor är ”väldigt, väldigt underliga.” Vi uppfattar varandra genom ett virrvarr av projicerade fantasier och individuella egenheter. På det viset kan romanformen närma sig verkligheten: inte som en faktabaserad återgivning utan som en avspegling av människans röriga komplexitet.Men för att litteraturen ska kunna vara realistisk måste den också vara moralisk. Murdoch går ännu längre än så:  ”Konst och moral är”, skriver hon, ”med vissa förbehåll […] ett. Deras essens är densamma. Essensen av de båda är kärlek. Kärlek är den oerhört svåra insikten att något annat än en själv är verkligt. Kärlek, och därmed även konst och moral, är upptäckten av verklighet.”Kärlek är med andra ord det som får verkligheten att framträda. Kärlek är själva metoden för kunskap; den känsloladdade insikt som kan få jaget att rikta sig ut ur sig självt. Eftersom vi, enligt Murdoch, framlever största delen av våra liv inuti bekväma, egocentriska illusioner kan det krävas en våldsam chock för att upptäcka att något annat är verkligt.Chockad blir till exempel hennes romankaraktär Charles Arrowby i ”Havet, havet” när han stöter på sin förlorade barndomskärlek Hartley i en liten kustby. ”Jag begriper inte varför jag inte bara slogs till marken; uppenbarelsen var, i dess första ögonblick, så fruktansvärd. Jag fattade den först – varför vet jag inte riktigt – på det här sättet, inte som något ovälkommet eller fasansfullt, men som om det omöjliga hade blivit verkligt, som en inblick i det ofattbara med världens undergång. ”Men chocken, uppvaknandet ur den självcentrerade slummern, leder inte nödvändigtvis till att man blir en god människa. Charles Arrowby går från storhetsvansinnig välvilja, via svartsjuka, till ett maniskt, auktoritärt kontrollbehov.Kärleken, insikten om en annan människas skiftande, variationsrika, outgrundliga verklighet, driver honom att likt berättarjaget i På spaning efter den tid som flytt spärra in sin älskade i sitt hem. Det för dem knappast närmare: “[Hartley] höll sig dold i sitt rum som ett sjukt djur. Jag låste hennes dörr för den händelse att hon skulle gå och dränka sig, jag lät henne inte få ljus och tändstickor för den händelse att hon skulle bränna ihjäl sig. Jag fruktade varje stund för hennes trygghet och hennes välbefinnande, och ändå vågade...