Lagom är bäst i fablernas värld

Vi har länge ansett oss ensamma om att kunna skilja på ont och gott. Men i fablerna står djuren för moralen - som förblir sig ganska lik genom millennierna, noterar Ola Wikander i denna essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2021-10-21.Jag växte upp med Fablernas värld, det klassiska nederländska barnprogrammet, som länge sändes i SVT. Den kloke Ugglan, den gnällige men renhjärtade Päntti varg, den sturska och beskäftiga Fröken Stork: alla gjorde de ett outplånligt intryck. Jag kan ännu citera dem (med dialekter och allt) när de lärde ut sina fyndiga poänger till generationer. År 2018 kom en ny datoranimerad version av tv-serien som hade premiär redan 1968, men dess rötter går betydligt längre tillbaka än så.Ett av de största och viktigaste bidragen till världens fabelhistoria är den klassiska indiska samlingen Pañcatantra, som skrevs ner ett par hundra år före Kristus men som kom på svenska först 2019, översatt från sanskrit av Rolf Jonsson. Det är en av de där texterna som vandrat mellan språk och kulturer utan att förändras särskilt mycket. Först genom genom översättningar till medelpersiska, syriska, arabiska och nypersiska, men även 1600-talets berömde franske fabelförfattare, Jean de La Fontaine, nämner den uttryckligen.Pañcatantras samlar berättelser om kloka, dumma och fyndiga djur, som på olika sätt illustrerar mänskliga egenskaper och svagheter,Redan i de tidigare berättelserna i Pañcatantra lär vi oss att inte blanda oss i ämnen där vi inte har något att göra – genom ett drastiskt exempel med en apa som låter sin pung dingla ned i en öppning i ett bygge samtidigt som han vill dra loss en träbit eller kil som han tycker stör det estetiska intrycket – samtidigt som just denna kil håller öppningen, ja … öppen. Som texten torrt uttrycker den kastrerande poängen: ”Vad som hände när kilen kom lös, det begriper du utan att jag behöver berätta det för dig.”Mindre smärtsam är lärdomen vi får från schakalen som hittar en stor trumma med två skinn. Han utgår från att den är fylld av munsbitar eftersom det låter när vinden blåser på den. Han angriper trumman aggressivt, men den innehåller alls ingenting. Poängen då är, precis som idag, att det är tomma tunnor och trummor som skramlar mest.Att Pañcatantras berättelser syftar på mänskliga dygder och svagheter är uppenbart, och görs närmast övertydligt i berättelsen om ett krig mellan kråkor och ugglor. Här talas om svårigheterna med att ta hand om de svaga i gruppen, som puckelryggar, blinda och rörelsehindrade, mitt i en krigssituation, kanske inte helt tillämpligt på kråkor. Kråkkonungen diskuterar intensivt strategi med sina ministrar. På ett sätt är det omvänd variant av den genom religionshistorien så vanliga tendensen att projicera mänskliga byråkratier upp i den gudomliga världen: här projiceras den på kråkor.Det är inte en bock, det är en människa!En helt annan textsamling som ligger mycket nära mitt hjärta är Frigivelseeposet, ett verk som ursprungligen författades på det mycket utdöda antika främreorientaliska språket hurritiska, men faktiskt finns bevarat i en tvåspråkig upplaga, med ena halvan av kilskriftstavlan på hurritiska och andra med översättning till hettitiska, det äldsta bevarade indoeuropeiska språket. Textens större universum handlar om gudar som besöker varandra och storpolitiska kontroverser – och frigivandet av fångar (därav titeln), men eposet har också med något mera udda: en samling djurfabler som illustrerar moraliska lärdomar. En av dem handlar om en råbock som tröttnar på det berg där han en gång brukade beta och istället i fåfäng jakt efter nymodigheter...