Atopiskt eksem – om klådans eviga återkomst

OBS: Radioessän - Un podcast de Sveriges Radio

Det kommer alltid en ny vinter, eller en ny livskris, och då kan man vara säkra på att eksemet slår till igen. Maja Andreasson funderar över den kroniska klådans praktik och metaforik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den 14 september inträffar den internationella dagen för atopiskt eksem. Det är det förmodligen få som känner till. Själv blev jag minst sagt förbryllad över upptäckten. Att leva med eksem är på många sätt att gå under radarn. Vi atopiker vet förstås om varandra. Vi vet vilka på arbetsplatsen som också kliar, som fyller sina nattduksbord med den ena skrymmande pumpen efter den andra. Canoderm eller propyless?  Ficortril eller protopic? Det är frågor att diskutera över lunchen med en kliande kollega. Men att våra besvär skulle föräras en internationell dag, det kände jag inte till. Det finns ju så många andra och värre åkommor att uppmärksamma och sörja. Men kanske är det just detta som är eksemets kännetecken. Patientföreningen Atopikerna kallar det mycket riktigt för en gömd och glömd folksjukdom. Människor lider och de lider i det dolda. Sömnsvårigheter, ångest, social fobi, låg självkänsla. Listan över de negativa konsekvenserna av hudsjukdomen kan göras lång. Men trots denna deprimerande läsning vill jag påstå att eksemet, likt ingen annan sjukdom, befinner sig mycket nära skrattet. Det är ju något komiskt över alltihop. Att sitta där och klia, maniskt gnugga sig själv i ögonen medan andra tittar på. Så framstår exempelvis advokaten i HBO:s succé-serie The Night of, som en löjeväckande figur när han i var och varannan scen raspar sina fnasiga vader med en pinne. Han vet om att det inte blir bättre av att hålla på sådär. Och ändå är det precis sådär han håller på. Som karaktär är han en oförmögen medelmåtta som harvar runt på botten av sin bransch. Och eksemet förstärker förstås denna tillvaro. Här finns ingen vacker yta att slå hål på. Här är det torrt och skrovligt från dag ett. Samtidigt är eksemet i serien inte bara en rekvisita. Det är också en metafor för den mordgåta han försöker knäcka. Kliandet på vaderna och fötterna utgör således ett kliande även hos tittarna, som ständigt tvingas riva upp sina hypoteser.Jag vill hävda att eksem inte bara är en gömd och glömd folksjukdom, utan också en gömd och glömd metafor i kulturen. Den som letar, kan dock märka hur det plötsligt flammar till. Själv blev jag glad över upptäckten av konstnären Maria Fuscos ljudverk ECZEMA. Verket är en högläsning av en atopikers vardag och tonsatt med irriterande ljud i form av en organist som då och då kliar på sitt klaviatur. Måndag är ljusbehandling. Tisdag är att kånka hem kilovis med salvor. Det tjusiga med ljudverket är att det också lyfter fram passionen i att klia. Nothing is as fanastic as scratching! konstaterar uppläsaren exalterat, och få atopiker skulle nog motsäga sig detta: att det finns en njutning i alltihop. Hur mycket man än önskar bli kvitt eländet, är det oerhört skönt att ge efter och släppa taget, låta blodet sippra fram mellan fingrarna. På så vis påminner eksemet också om andra synder som kroppen tvingats hålla sig borta från. ”Händerna på täcket” och så vidare. För Maria Fusco säger eksemets lidande och lust också något om den skapande processen. Det är en handling hon återkommer till och som inte kan planläggas på förhand. Det går inte att veta vilken text som kommer att uppenbara sig på huden. Jag vet inte om det är att dra den här analogin för långt. Förmodligen. Men det är trösterikt att tänka sig en vänskap mellan skrapandet och skapandet. Likt texten, är eksemet, både mitt och inte mitt. Herregud, skrev jag det där? Rev jag mig där? ...

Visit the podcast's native language site