Jakten på bibliotekets hemlighet

Anna Blennow beskriver sitt sökande efter biblioteket som har tillhört den man som tros ligga bakom 1600-talspseudonymen Skogekär Bergbo. Och funderar över bokryggarnas mystiska verkan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Klockan på väggen tickade. Sekund för sekund blev synlig, oändligt lång, som om sekundvisaren tvekade för varje slag. Tiden i den predigitala eran kunde vara så totalt tom, det ensamma rummet, möblerna som stod stilla på sina platser. Den enda vägen ut ur tiden var via bokstäverna. Böckernas ryggar i bokhyllan var som brev från en framtid, ett liv som kanske skulle komma att bli mitt eget när jag blev vuxen. ”Ekelöfs nej”. ”Brott och straff”. ”Rutiga kokboken”. Jag läste titlarna om och om igen, så att orden förlorade sin betydelse och blev besvärjelser som skulle hjälpa mig genom den tomma tiden.När jag långt senare kom att öppna böckerna vars ryggar var så välbekanta blev jag ofta besviken. Innehållet kunde inte mäta sig med de drömmar som de kortfattade titlarna hade skapat i mig. Det var alltså inte där livet fanns. Kanske var det i stället ensamheten som bodde i bokbanden, sökandet efter betryggande svar och fasta strukturer.”Siste quisquis ante portam es. Stanna, vem än du är, framför porten. Knacka inte på dörren och ge inte ett ljud ifrån dig. Den här platsen är helig. Detta är de gudomliga och mänskliga vetenskapernas helgedom. Här är de dödas rådsförsamling och dyrkan. Härifrån må alla arbetets mödor, allt larm och de som är okunniga om litteratur vika hädan. Stör inte ägarens ensamhet och frid.”Så stod det skrivet på latin ovanför dörren till ett av författaren Schering Rosenhane den äldres bibliotek. Länge visste man inte mer om hans boksamling än att den funnits. I en lista över de inventarier den noggranne Rosenhane förvarat på sitt kontor förtecknades boklistor från alla hans gods: Torp och Tistad i Södermanland, Säby i Järfälla, det Rosenhaneska palatset på Riddarholmen, och hans ståthållarvåning på slottet Tre Kronor. Men listorna själva är inte bevarade, och boksamlingen skingrad. Det var i samband med mitt forskningsprojekt om Rosenhane som den troliga författaren bakom diktarpseudonymen Skogekär Bergbo som jag påbörjade jakten på hans böcker.Schering Rosenhane var ämbetsman under drottning Kristinas regering på 1600-talet, ofta på statliga uppdrag utomlands. Men var han än befann sig var han på jakt efter böcker. I Paris fick han som ung student utan pengar låna till sig den läsning han längtade efter. När han sändes till de Westfaliska fredsförhandlingarna köpte han redan på väg dit, visar räkenskaperna, en hög med böcker – och en luta, för att kunna spela och dikta på lediga stunder. I Münster bodde han hos den beryktade boksamlaren Bernhard Rottendorff, vars ”sköna bibliotek” han fick begagna. Ur den svenska stormaktstidens krigsbyten belönades han för sitt fredsmäkleri med mängder av böcker. Till sonen Johan, på studieresa i Holland, sände han inköpslistor på vackra objekt till biblioteken: glober, kopparstick, kartor.Johan Rosenhane älskade också böcker. Och det var i hans bibliotekskatalog som jag hittade den: en boklista skriven med Scherings hand, om totalt nästan 600 volymer. Här var det: Schering Rosenhanes bibliotek. Men inte hela. Ett bibliotek värdigt en boksamlare rymde vid den här tiden tusentals böcker. Johan hade ärvt godset Tistad efter faderns död, och troligen var det böckerna i det biblioteket som fanns i listan.Men det var en kryptisk förteckning: oftast bara en förkortad titel och författarens efternamn. Inga tryckorter och årtal. ”Cicero, två band”. ”Apuleius verk”...