Finns det plats för småbarn i modernitetens järnbur?
OBS: Radioessän - Un podcast de Sveriges Radio
Catégories:
Promenerar man runt i ett villaområde ssyns fler skyltar som varnar för lekande barn än barn som faktiskt leker. Joel Halldorf funderar över kontrollbehovet i ett Sverige där det föds allt färre barn. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.År 1968 släppte Paul Ehrlich boken ”The Population Bomb”, där den skenande befolkningstillväxten kopplades till tidens stora skräck – atombomben. ”Kampen för att föda mänskligheten är förlorad”, skrev Ehrlich och spådde att framtiden skulle präglas av svält och samhällskollaps.I dag är oron den omvända. Barnafödandet sjunker i hela västvärlden, och både politiker och experter är bekymrade. Sydkorea är värst i klassen: Det var första landet där barnafödandet sjönk till under ett barn per kvinna. I Sydeuropa närmar sig genomsnittet 1.0 barn, medan siffran i Skandinavien är 1.5. I samtliga fall långt under de 2.1 barn per kvinna som krävs för en stabil befolkningsnivå.I vissa kretsar har de dalande siffrorna utlöst en ny våg apokalyptiska stämningar. Bakom den värsta alarmismen hittar man ofta konspirationsteorier om folkutbyte, eller socialdarwinistiska idéer om att en ”ras” måste föda många barn för att bevara sin livskraft.Dessa överdrifter får andra att ignorera statistiken, vilket är olyckligt. Att oron inte ska överdrivas betyder inte att det är obefogat att diskutera ämnet. För det första väcker det nyfikenhet: Det verkar vara något med modernitet och småbarn som inte går ihop. Frågan är vad?För det andra kommer det få konsekvenser. Om man tillämpar de sydkoreanska födslotalen på 0.8 barn per kvinna på Stockholm, skulle det innebära att dagens 1 miljon invånare minskade till blott 400 000. Det är ett befolkningstapp större än vad digerdöden orsakade på 1300-talet. Vi skulle tvingas lägga ner skolor, omskola lärare till vårdpersonal och sänka pensionerna. Det är inte underligt om politiker engagerar sig, men vad ska de göra? Finlands ledande demograf, professor Anna Rotkirch, suckade över detta i en intervju vintern 2024: ”När man arbetar med politiker är det alltid samma sak. De säger: ’Vi måste lansera ytterligare en månads föräldraledighet.’ Och forskarna svarar: Ja, det borde ni, men det kommer inte att ändra något.” Med politik kan man sänka höga födslotal, till exempel genom insatser för barns hälsa, kvinnors rättigheter och tillgång till preventivmedel. Men det funkar inte åt andra hållet: Det finns ännu inga exempel där demokratiska stater lyckats höja födslotalen.Den nedgång vi nu ser verkar inte ha med ekonomi eller familjepolitik att göra. I stället är det, konstaterar Rotkirch, ”något kulturellt, psykologiskt, biologiskt eller kognitivt” som pågår.Kandidater till kulturella förklaringar saknas inte. En del pekar på könsgapet mellan män och kvinnor, andra på förlusten av framtidstro. Men jag tror vi behöver gräva djupare. Vi måste förstå vår moderna kultur på djupet för att begripa vad som pågår.Enligt den tyske sociologen Max Weber kännetecknas moderna samhällen av en iver att kontrollera och optimera tillvarons alla delar. Målet, skriver Weber, är en värld där ”i princip allt kan bemästras genom kalkyler”.Vi vill kartlägga universum, förvandla skogar till naturresurser och organisera samhället genom byråkratiska system. Kontrollivern präglar inte bara vår relation till världen, utan också till våra egna liv. Med hjälp av appar och andra instrument försöker vi optimera arbete, sömn, träning, näringsintag och dejtingliv.Inget kommer undan optimeringsivern, inte ens föräldraskapet. I dag är graviditeter inte något som bara ”händer” till...