Det gäller att ha lagom många ögon i hjärtat
OBS: Radioessän - Un podcast de Sveriges Radio
Catégories:
Vår förståelse av hjärtat har genomgått stora förändringar genom historien. En fascinerande utveckling, men det är det främmande och obegripliga hjärtat som fortsätter lockar Göran Sommardal. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hjärtat har ju ingen historia! Det är vad jag tänker efter att ha läst två böcker som redan i titeln påstår sig skriva just den – hjärtats historia. Det här samtidigt självklara och mytomspunna hjärtat, som pryder så många av våra föreställningar om människolivets bästa och värsta och viktigaste ögonblick, och som antagligen är den mest övertygande sammanfattning vi har, av livet före döden, så länge som det oförtrutet fortsätter att dunka och slå.Men någon historia har det inte. Och nu ska jag berätta varför. Den västerländska läkekonstens fader Hippokrates gjorde antagligen redan på 400-talet före vår tideräkning en iakttagelse av arytmi - hjärtrytmrubbningar - som dödsorsak hos en av sina patienter i det antika Grekland. Samma sak som i dag är den vanligaste orsaken till naturlig död i Amerikas förenta stater. Hjärtat är med andra ord sig någorlunda likt, åtminstone så länge som vi har uppteckningar om dess fysiologiska uppenbarelseformer. Redan tvåtusen år tidigare hade såväl sumeriska som egyptiska och kinesiska och hinduiska och aztekiska betraktare av den mänskliga kroppen kunnat konstatera att hjärtat var de övriga kroppsdelarnas härskare, och den som höll resten av människan vid bultande liv. Därför var det också naturligt att våra föregångare betraktade hjärtat som platsen där det viktigaste av oss höll till: vår intelligens, våra sinnen och minnen, och som kronan på verket: vår själ. Medan hjärnan länge betraktades som en enklare centralvärmeanläggning, som kunde elda på, när det behövdes, men framförallt vid behov kyla ner det kära hjärtats överhettade känslor. I den bok som Ole Martin Høystad har gett titeln ”Hjärtat - en kulturhistorisk resa” presenterar författaren visserligen många intressanta idéhistoriska redogörelser men utan att riktigt undersöka Hjärthistoriens filosofiska fundament. När han till exempel beskriver ”det antika grekiska hjärtat” så blir det utifrån en ”naiv” läsning av de moralfilosofiska begreppen, men utan att komma med något annat än gammal, låt vara initierad, skåpmat. I sin bok”The Curious History of the Heart” berättar i stället kardiologen Vincent Figueredo om sånt vi genom historien tagit reda på om det fysiska hjärtat och vad vi lärt oss att göra med det, ända fram till att ersätta det med ett djurs eller ett konstgjort hjärta. Med det här avstampet i det medicinhistoriska blir Aristoteles mycket mer av naturalhistoriker än en simpel Platon-lärjunge. Figueredo utgår framförallt från Aristoteles fysiologiska observationer av den animala kroppen (där ju människan också hör hemma) för att grunda sin cardiocentristiska antropologi i motsats till Hippokrates cerebrocentrism. I sina obduktioner av kycklingembryon noterade nämligen Aristoteles hur hjärtat var det första inre organ som bildas i kroppen. Och med sin strikta syllogistiska logik drog Aristoteles slutsatsen att det som formas först också är det som håller längst. Alltså från hjärtat utgår livets väsentliga rörelse. Och i västerlandet har vi ända fram på 1700-talet varit böjda att tro honom. Det...