Att vara människa är att vara tvetydig

Tvetydigheten står inte särskilt högt i kurs i dag. Men att uttrycka sig diffust, tvetydigt och prövande är nödvändigt för att vidga förståelsen av den mänskliga existensen, säger Amanda Svensson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första den 18 mars 2020. ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”. Så skaldade Esaias Tegnér i dikten ”Epilog vid magisterpromotionen 1820”. Själv stötte jag, naturligt nog, på detta bevingade uttryck för första gången när jag läste litteraturvetenskap i Lund. Redan under grundkursen skulle vi lära oss det Tegnér tydligen tyckte man kunde vänta med till doktorspromoveringen, nämligen att snårigt språk aldrig fick användas för att försöka dölja en bristande klarhet i tanken. Att uttrycka sig diffust, tvetydigt eller prövande i en akademisk text förstod jag snabbt var ett tecken på, som bäst, intellektuell slapphet och som värst, ren och skär ohederlighet. Jag förstod, med andra ord, att min akademiska karriär var över innan den knappt ens hade börjat. För oss som hade råkat utveckla en alltför mystisk relation till språket, låt oss kalla det en estetisk eller till och med en erotisk relation, fanns helt enkelt ingen plats i forskningsprosans skarpt upplysta språkkorridorer. Det fanns bara en naturlig arena för frivola och promiskuösa språkmissbrukare som oss, och det var skönlitteraturens skumma skrymslen. Där kunde de dunkla tankarna få frodas fritt och omsättas till lika dunkelt språk, redo att sedan benas upp av mer klartänkta och språkligt återhållsamma litteraturvetare. Att uttrycka sig tydligt och klart har alltid stått högt i kurs. Det gäller kanske framför allt inom talekonsten – retoriken – vars verktyg inte förändrats nämnvärt under dess mer än tvåtusen år långa historia. Aristoteles retoriska dygder och tricks lärs fortfarande ut till gymnasieelever som närmast naturgivna, något lika statiskt och absolut som matematikens principer. Men också när det kommer till det skrivna ordet har tydlighet länge varit en av de främsta dygderna, det yttersta tecknet på att skribenten för det första förmår tänka en skarp och klar tanke, och för det andra, har tillräckligt god kontroll över det bångstyriga och trubbiga instrument vi kallar språk för att kunna förmedla denna tanke till andra. Den som förmår uttrycka sig tydligt och klart bevisar med andra ord sin intelligens och makt – men också sin ärlighet. Att vara tydlig i tal och skrift är närmast en moralisk dygd, ett tecken på att man inte har något att dölja, inte försöker gömma sina luddiga tankar bakom en rökridå. Språket är inte exakt, eftersom det alltid kommer finnas fler ting än ord, fler nyanser av känslor än synonymer i ordboken. Inte heller är språket statiskt, det är ständigt under förvandling och omförhandling. Faktum kvarstår dock att detta bristfälliga och ständigt föränderliga verktyg är det enda vi har att ta till för att förmedla våra tankar och känslor. Inte konstigt då att misstänksamheten mot språket har en rik historia. Som litteraturvetaren Anthony Ossa-Richardson slår fast i sin bok ”A history of ambiguity” oroades redan de gamla grekerna av språkets slippriga natur. Föremålet för Ossa-Richardsons studie är som titeln antyder den språkliga funktion han kallar ”ambiguity”, tvetydighet. Med vilket han, något förenklat, menar ord och utsagor som kan läsas och förstås på mer än ett sätt. Denna dubbelhet kan vara avsiktlig eller oavsiktlig, uppenbar eller väl dold. Den kan ta formen av exempelvis ironi, metafor eller ordlek, och har genom historien ömsom stigit, ömsom sjunkit i kurs. Ser man på tvetydighetens historia med Ossa-Richardsons ögon inser man dock snart...