Är Njärd Nordens viktigaste gudinna?

Njärd borde hennes namn varit i våra trakter. Tacitus kallar henne Nerthus i den enda källan som nämner hennes kult. Nils Markus Karlsson beger sig ut på jakt efter gudinnan i vetandets tassemarker. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det här ska handla om den för oss nordbor enskilt viktigaste guden genom historien. Och här kunde man ta en paus och låta en lyssnare grubbla i tystnaden, och gissa... Vem talar han om? Är det Oden, gudarnas konung? Eller Tor, dundraren? Eller den där Marias son? Nej, nej, nej.Det finns ämnen som ligger i Kunskapens gränsland – som vetter åt det stora okända. Där finns saker att uträtta för den äregirige. Man kan skumma igenom allt som är känt på en förmiddag. Därpå tar ett vilt sökande vid, och tolkningar, gissningar och öppningar framträder, kanske... Det är eggande.  Gudomen som är ämnet för denna essä är känd som Nerthus. Och ja, det är tveksamt att kalla henne den viktigaste genom historien. Det är spekulativt – för att uttrycka sig milt. Men det är ändå en möjlighet. En enda källa skvallrar om henne: Tacitus, romaren som skrev sin Germania år 98 efter Kristus – och som lämnade ovärderliga uppgifter om nordeuropa vid den här tiden. Om vi räknar med ortsnamn blir dock indicierna fler. Bland dessa fåstaviga länkar med rötter djupt ner i en förflutenhet bortom skriftliga källor finns Mjärdevi, Nalavi, Nälsta, Närtuna, Närlunda. Ortsnamnsforskare menar att dessa platser minner om henne. Alltså om Nerthus – eller Njärd som hon bör ha kallats av folket här.Men så, vem var hon?I Germania radar Tacitus upp ett antal nordgermanska stammar som har en sak gemensam: kulten av en jordgudinna vid namn Nerthus. Han skriver: ”På en ö i oceanen finns en obesmittad lund och i denna en helgad vagn, som täckes av ett kläde. Denna vagn har endast prästen tillåtelse att vidröra. Han är den som märker, när gudinnan är tillstädes i sitt allraheligaste, och som med djup vördnad ledsagar henne, när hon kommer åkande, dragen av kor.” Tacitus säger att dit gudinnan kommer infaller fest och högtid. Då får ingen dra ut i krig, inga vapen bäras, allt järn är inlåst. Denna heliga fred råder tills prästen för gudomen tillbaka till dennes ö. Vid resans slut tvättas vagnen, förhängena och gudinnan själv i en enslig och undangömd sjö. Tjänarna som utför denna tvagning uppslukas efteråt av sjön. De dränks alltså – för ingen levande får se henne.Detta är allt som finns i skrift. Magert, men lockande. Frågan som inställer sig hos den obotligt nyfikne är: Vad ska man göra av det här? Kan man komma närmare Njärd? Detta är vad jag försökt en tid.Religioner utvecklas enligt vissa mönster. Om ett nytt inflytande kommer nånstans ifrån så finns alltid spår av det gamla kvar, inunder, i någon form. Så när kristendomen blev religionen runt Medelhavet överlevde sedvänjor och ritualer från en äldre tid och inkorporerades i den nya tron. Helgonen, exempelvis, blev ett sätt att ersätta den mångfald av gudar som tidigare funnits och svarade mot folks invanda ömhet inför en lokal gudom. Så har alla städer ett eget skyddshelgon, liksom vissa helgon är knutna till vissa yrken.Då den nya religionen helt saknade kvinnliga inslag medgavs på 400-talet en Maria-kult som lugnade dem som tidigare haft Afrodite eller Artemis eller Astarte eller Venus eller någon tung jordgudinna i centrum för sina riter och sin världsbild. Helgonen och Maria har knuffat bort gamla gudomar från sina positioner – men själva positionerna finns kvar, eller går att spåra om man bara förstår hur.Även i Norden fanns en utbredd Maria-kult under...